I vår serie ”Fem frågor” vänder vi oss idag österut och på telefon möter jag en välkänd röst som klingar på sprudlande finlandssvenska. Rösten tillhör den finske fotografen Heikki Willamo som under lördagen den 3 november visar sitt bildkåseri Skogsåret.
Heikki, du var i Vårgårda förra året och gjorde succé med Uvberget och Ödehus!
Comeback direkt som speciellt önskad gäst under 30 års jubileet, hur känns det!
Det känns bra. Jag var i Vårgårda ett par gånger på 90 talet och efter det en lång paus på mer än 10 år. Redan förra året kände jag att det var fantastiskt att vara välkommen tillbaka och nu känns det ännu bättre.
Har du någon koll på hur många gånger du varit på festivalen tidigare?
Detta tror jag blir den sjätte gången jag visar bilder, jag har dock aldrig varit nere som besökare. Tyvärr är det i längsta laget till Vårgårda med Östersjön emellan. I år ska jag förutom min egen bildvisning vara tolk när Mika Honkalinna visar sina bilder.
Du kommer i år med ett bildprogram du kallar Skogsåret, vad kan våra besökare förvänta sig av det?
Först och främst vill jag säga att det är uteslutande svartvita bilder. Bildkåseriet bygger på min bok Skogsåret, ett projekt jag genomförde 2010 där allt arbete gjordes i en och samma skog. Skogen är inte större än 200 hektar och ligger i närheten av där jag bor. För er svenskar som inte är så bevandrade i Finsk geografi kan nämnas att vi talar om södra Finland, Karjalohja i Västra Nylands län mellan Helsingfors och Åbo.
Projektet gick ut på att ta ett mellanår för att se hur jag skulle gå vidare i mitt arbete. Mina arbete med Ödehus och Hällmålningar hade lett mig lite grann bort från det rena naturfotot och jag ville hitta tillbaka till skogen och mig själv. Detta var inte bara ett fotoprojekt. Ibland bodde jag mer eller mindre i skogen. Jag letade efter känslor och det hände ibland att jag inte tog en enda bild på flera dagar.
Boken och föredraget är helt i svartvitt, hur kommer sig det?
Kanske lite tillbaka till rötterna, jag hade funderat länge på att gå tillbaka till svartvitt.
Det som intresserar mig med svartvitt är att det blir mer utrymme för betraktarens fantasi. Det är skönt att tänka svartvitt, man slipper bry sig om färger, t ex att vänta på blå eller röd himmel. Både jag och betraktaren kan ägna oss åt de gamla grundläggande fotografiska hörnstenarna komposition, ljus, valörer och rytmer.
Har du några pågående projekt du vill berätta för oss om.
Jo, nog har jag det alltid, säger Heikki med litet annorlunda röstläge. Under Natur 2011 såg jag ett bildföredrag av Mats Andersson och blev rejält inspirerad. Jag fick en konstig känsla att det var mina bilder han visade, trots att de inte alls såg ut som som mina. Jag hade kanske hört namnet Mats Andersson tidigare men aldrig sett någon av hans bilder. Under skogsåret gjorde jag alla möjliga försök att hitta nya vägar i mitt fotograferande och Mats blev den som fick mig att hitta ett nytt sätt att skapa bilder som tidigare bara funnits i mitt undermedvetna. Nu kör vi ett gemensamt bokprojekt där han plåtar på sitt håll och jag på mitt där våra bilder samtalar med varandra. Vi träffades som sagt i Vårgårda förra året men tillbringade i år en vecka tillsammans i de finska skogarna och lärde då också känna varandra.
Jag tackar Heikki för pratstunden och hälsar att han har en egen blogg på svenska http://heikkiwillamo.blogspot.se/ . Heikkis bildkåseri ser du i Kulturen under festivalen kl11:30 på lördagen. Har du inte ännu köpt biljett eller anmält dig till Natur 2012 kan di göra det HÄR!
Hälsar Vårgårda fotoklubb genom webbmästaren Claes!